French, 1700-77 French painter, draughtsman and teacher, active also in Italy. An exact contemporary of Fran?ois Boucher, he was a painter of cabinet pictures, decorations and tapestry cartoons and one of the most adept practitioners of Rococo art in 18th-century France. The greater part of his career was spent in Paris, where he received important commissions from Louis XV as well as from private patrons. In 1751 he accepted the post of Director of the Acad?mie de France in Rome.  Related Paintings of Natoire, Charles Joseph :. | jultomten | Asthasiddi | Aufgehender Vollmond hinter Tannen | Maria | The Birth of Venus |
Related Artists:
Follower of Jacopo da Ponte
painted Christ in the house of Martha and Mary in 16th/17th century
Jacob van der Does
(4 March 1623, Amsterdam - buried 17 November 1673, Sloten) was a Dutch Golden Age landscape painter. Van der Does was the son of the secretary of the Amsterdam city council. He was more attracted to the arts than to note-taking, and went to study drawing with Claes Corneliszoon Moeyaert. He left at 21 to go to France, and from there on foot to Italy. In Rome he joined the Bentvueghels and was dubbed Tamboer, which means drummerboy, since he was somewhat short and had been meant for the military life. He studied with Pieter van Laer (Bamboots). When he eventually returned North, he settled in The Hague where he married Margaretha Boortens and got 4 sons and a daughter. His wife died in 1661. Houbraken liked his natural style of painting, and especially his way of painting sheep was very admirable.His wife's sister was Maria Boortens, and they both were good artists themselves. All three of them made drawings for the album of the wealthy Hague diplomat Cornelis de Glarges in 1659. Through Maria Boortens, Jacob van der Does was connected to Jacob van Campen and Adriaen van Nieulandt the younger. He became involved in the Guild of St. Luke in The Hague. He was one of the founders of the Confrerie Pictura in 1656. His pupils were Theodor Bernoille, Marcus de Bye, Gamaliel Day, Alexander Havelaer, Anthony Schinckels, and his sons Jacob II and Simon van der Does.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.